Vi får finfrämmande varje kväll. Det är Hoppe Hare som trivs i vårt ogräsland. Turligt nog har vi oftast fått syn på honom genom fönstret, för vi vill inte gärna att Pingis och Bella ska idka kapplöpning med honom.
Häromkvällen var det nära ögat när vi kom hem och jag släppte ut hundarna ur bilen. Hoppe Hare hade jag inte en tanke på. Sedan gick allt snabbt, jag gick bakom huset och plockade gräs till kaninerna när det small till i benet. Det var Hoppe Hare som med Pingis och Bella i de långa hälarna tjongat rakt in i min vad, gjort en tvärvändning, passerade hundarna som hängande i luften gjorde en tjugofemöresvändning och jagade efter. Men någonstans måste hundarna ha blivit förvirrade av min harkrock, kanske de blev imponerade av att det faktiskt var Matte som var harjaktskungen och hade närkontakt av tredje graden. I vilket fall som helst avbröt de harjakten när jag ropade på dem, kom lubbande som två galningar. "Visst har vi kul?!!"
Som hundägare finns det bara en sak att göra i det läget....att vara roligare än en hare. Och det är inte lätt. Vi tjoade och spexade och härjade ända in i köket och där blev det superskoj med köttbulljakt mm. Duktiga hundar, men jag är rädd att det blir svårare nästa gång.
PS
Sånt här händer inte i stan. Varifrån får folk att det skulle vara tråkigt på landet?
*harkel* Det KAN bli så spännande i stan också... Eller vad sägs om Berghemsharen, IKSU-haren och Campus-haren? (Det kan i och för sig vara samma hare som flyttar mellan dessa närbelägna platser, men det tänker jag inte låtsas om!)
SvaraRaderaOkey, och den/dom har sprungit in i ditt ben mååååånga gånger? Här kan t o m boxrar springa in i benen på en ;)
SvaraRaderaNäe, de springer bara på gräsmattan. Men det är teoretiskt möjligt att de skulle träffa av ett ben. Antagligen på Anders.
SvaraRadera