Min älskade svärfar

Min älskade svärfar Erik Viklund, Stöcksjö, har kämpat färdigt, 89 år ung. Det känns fruktansvärt tomt för Mamma Milton just nu. Trodde inte att det skulle bli så jobbigt att sörja en gammal människa, trodde att det skulle kännas ganska skönt när han fick sluta sin kamp mot sjukdomen. Men jag är egoistisk och missunnsam och vill ha honom tillbaka.

Min svärfar hade åsikter om allt, oftast väldigt bestämda. Det var svart eller vitt, gott eller ont osv. Vi har många roliga citat att föra vidare och minnas Svärfar med. Men han hade inte bara åsikter, han hade kärlek. Den som hade turen att vinna hans hjärta fick förbehållslös kärlek och han visade det. Min svärfar var inte som andra gubbar i hans ålder.

I yngre år hade vi heta diskussioner, vi tyckte inte alltid lika och jag hettade till. När vi talades vid dagen därpå förvånades jag många gånger över hans obryddhet, ingen plats för långsinne där inte, allt var som vanligt. När jag uttryckte min förvåning över att han fortfarande ville prata med mig, sa han bara uppskattande: - Du kan tala för dig du. Det är bra!

Så mycket beröm som jag har fått av min svärfar har jag inte fått under hela mitt övriga liv. Han berömde mig för allt från kaffekokningen, till mina rejäla underarmar och förmågan att torka ett bord och lägga på en duk. Det är ingen svårighet att upptäcka mitt dåliga städsinne, men sånt låtsades han inte om, utan valde att berömma de gånger det såg hyfsat ut i stället. - Du har då så bortplockat och fint!

När vi köpte vårt kråkslott i Pålböle var det Svärfar som blev räddningen. Ruttna timmerväggar, igenproppat avlopp, gles skorsten, allt hittade han lösningar på. Vad som än behövdes, hade han grejer i källaren eller kände en gubbe nånstans i byarna att låna av. Avloppsrensningen har jag starka minnen av, avlopp är avlopp. Svärfar kom med sitt rensband, knöt fast trasor och drog genom ledningen tills vägen var fri. Tyvärr läckte det in sand och det var snart dags för nytt stopp. Gång på gång kom svärfar tillbaka. När har klev ur bilen och plockade fram rensbandet ur skuffen, vände det sig i magen på mig. Jag förstår än idag inte att en människa frivilligt kommer och gör sånt för någon annan. Fredspriset!

Ja, nu får vi klara oss själva. Vi får förvalta minnena och försöka lära oss hur man ger beröm och visar kärlek till dem man håller kär. Det är ett gott arv att få.