Nja, det var inte riktigt sant, för just nu är det mest bara den gamla vanliga värken som har funnits så länge att den knappt är lönt att ha. Nej, annat var det förr. Ni förstår, jag hade sån rackarns tur att jag under några år blev sjuk i den ena sjukdomen efter den andra. Hann knappt välja vilken krämpa jag skulle ta innan nästa stod på kö. Ja, ni fattar själva vilken eufori jag levde i. Det kanske verkar skrytsamt i andras ögon. ”Vem tror hon att hon är, bara för att hon har fått vara lite sjuk? Jag kan väl inte hjälpa att jag är så frisk.” Och det är klart, jag är nog lite självgod, det är jag. Men vad är det för fel på att vara stolt över den man är?
Tänk när jag drogs med bihåleinflammationer i ett kör. Det var antibiotika och spolningar titt och tätt. Jag var inte rädd för vad det kostade eller för att ligga skattebetalarna till last inte. Till sist tänkte jag att nu ska jag hitta på nåt ännu häftigare och tammetusan om jag inte lyckades. Det blev operation och doktorn kunde inte dölja sin förtjusning över att ha hittat tjockt med mögel i bihålan. Visst är det häftigt!
En gång samlade jag ihop till en cysta stor som ett mjölkpaket på äggstocken, väntade länge och väl så att den skulle ta sig ordentligt. Den hade till och med växt fast i livmodern, så hela underredet plockades bort med sammanväxningar i tarmarna som följd och det ger mig bonus i form av magproblem än i dag. Jag drog till med en rejäl struma året därpå, hade 170 i puls bara av att steka köttbullar. Jädrar vad dåligt jag mådde, kanon helt enkelt. Det blir till att medicinera med konstgjort hormon resten av livet och det är ju också perfekt, eftersom jag inte alls mår lika bra av det som före sjukdomen. Får ligga lite på sparlåga hela tiden och må småtjyvens. Lyllo mig! Jag var så i gasen av sjukdomsnjutning att jag slog på stort direkt året därpå. Bröstcancer. Och det var nog mitt bästa val hittills, så sjuk har jag aldrig varit som under cancerbehandlingen, cytostatika och strålning. Synd nog kunde jag vara sjukskriven från jobbet rätt länge efter det. Jag missade kontakten med arbetskamraterna och var tvungen att umgås med familj och vänner i stället. Sånt verkar funka bättre nuförtiden och man slipper ligga hemma och isolera sig.
Saknade innerligt tiden som cancersjuk, så jag drämde till med lite småcancer i det andra bröstet förra året, och se då funkade det bättre. När läkaren ville sjukskriva mig en månad (Så fjantigt – för lite cancer!), ringde Försäkringskassans bästa hjältinna upp och undrade om jag verkligen inte kunde arbeta. Njaää, sa jag, lite överraskad. Hon tyckte att det var konstigt att jag skulle vara sjukskriven så länge och doktorn hade liksom sparat på bläcket, så sjukintyget såg lite tunt ut, tyckte hon. Skämdes över min mesighet att smita från jobbet för bara en skvätt småcancer. Det har väl ingen dött a……
Allra roligast har nog ändå ryggen varit. Den har liksom hängt med så länge och fått uppleva så många forskningsrön. När ryggen var ung och skar ihop och ställde benen på snedden och jag fick gå i vänstervarv runt huset för att komma till garaget, underbart. Min lilla bäbis vande sig snabbt vid att mamma var en latmask som inte iddes bära henne. Skönt att slippa förstås, så jag var lycklig att det onda höll i sig år efter år. På den tiden fick ryggen knappt röra sig för forskningens skull, numera får den knappt vila.
Har funderat fram och tillbaka vad jag ska välja för sjukdom härnäst. Man vill ju inte banga ur nu, när vi har en regering som verkligen vet att uppskatta sjuka människor. De sjuka är den absolut viktigaste och bästa arbetskraft Sverige har och regeringen gör verkligen allt för att utnyttja dem maximalt. Det är underbart att känna sig så uppskattad! Det ger kraft att uthärda dimman som infinner sig när värken suger i. Fatta vad bra jag är! Visserligen kan jag varken tänka eller räkna i det tillståndet, men vad tusan, vem bryr sig när man är oumbärlig!
Nej, ni får ursäkta, jag har inte tid med er längre, känner mig lite pigg, måste bläddra i läkarboken. Få se nu, näthinneavlossning har jag haft, skrövel på gula fläcken är redan på gång… hmm.....vad ska jag hitta på???
Gulle du, aldrig funderat på att bli kåsör, skrattade så jag tjöt. Och visst är det så precis som du säger. Jag kan verkligen bli galen på försäkringskassan och systemet ibland. Själv är jag ju otroligt priviligerad, två sjukskrivningsdagar sedan jag började jobba -86, hur frisk får man bli..... Idag kommer Cleo på besök, alldeles strax, såååå kul det ska bli. Ska försöka fota lite. En stor kram till dig inklusive krämpor.
SvaraRaderaTack för en fantastiskt härlig eftermiddag/natt i Pålböle. Den månen och den nattfrosten går inte av för hackor.
SvaraRaderaVackra hundar och härlig gemenskap - Kram Inger m fam